Jag klev över kanten..

Oh! Ah! Jag har hoppat! Herregud jag har hoppat nu! Lika mycket som jag är livrädd och panikslagen inför vad som komma skall, lika mycket är jag överlycklig, taggad och glad. Märklig känsla! Nu är det gjort och snabbt går det. Jag har valt att kliva av den tjänst jag haft ett par år nu, och eftersom det inte fanns något annat att erbjuda så kliver jag av hela karusellen. Den 1 november är jag arbetslös. Herregud! Det fanns ingen annan lösning i min värld. I min läkares värld fanns det tabletter , men det var för mig ingen lösning. Visst hade jag, på ren vilja, kunnat kämpa på ett par månader till men till vilken nytta? Man läser ju om människor som hamnar på psykakuten eller intensiven. Om det går att förhindra.. Nu är jag där , där jag var livrädd för att vara för ett par månader sen, och vet ni vad? Det var visst inte så farligt. Ni har sagt att det kommer att bli bra. Ni har sagt att det kommer lösa sig och att jag kommer känna att det är det bästa jag har gjort. Lovar ni?