Det är de små sakerna som är de avgörande.
Skräckblandad förväntan inför något man längtar efter men som skrämmer.
Jag pratar i telefon med min pappa, när min son kommer inspringande i köket.
Han har blod i ansiktet och på händerna och skriker högt.
Nej det är inget farligt , det är som det ska.
Äntligen har han " puttat ut" sin tand.
Sin första tand. Sin första glugg.
Det är stort.
" mamma det känns nu som att jag egentligen är en kille som är 7 år "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar