Jag tycker att jag är vuxen. Möjligt känner jag mig fortfarande som 18 at heart, men eftersom jag har skrapat ihop rätt många vuxenpoäng, barn, hus, amortering, så anses jag nog som vuxen.
Sen ringer jag till min mamma och muttrar lite och hon säger ;
" inga problem. Jag kan hjälpa lite genom att stryka lite( hrrmm...) tvätt"
Och man ba: schysst snälla du
Och kanske kände jag mig som 18 år igen och vet ni vad; jag får gilla läget.
Jag får gilla många lägen just nu. Det är bara att hacka i sig.
Jag orkar inte, kroppen säger ifrån och jag är yr och trött. När fingrar och armar domnar och jag känner mig lite berusad är det inte kul. Ingenstans är det kul. Alls.
Och vet du; hon gillar ju att stryka. Win-win situation alltså. Det är svårt att ta emot hjälp men man vet ju själv att man aldrig skulle erbjuda sig om man inte ville, eller hur? Du är modig som vågar vara 18! Kram
SvaraRaderaÅh, Linda jag har missat, fysiskt sjuk eller utbränd - om de nu inte kan gå hand i hand? Kram K
SvaraRaderaUtbränd heter det nog- även om många inte vill kalla det så för att det då kan tolkas som att man inte ha en chans att komma tillbaka. Och det måste vi ju tro på! Kram
SvaraRadera