att vara arg men andas..

Det händer att jag drabbas av total maktlöshet. Av hänsyn till andra. Oftast när det handlar om mina barn. I det här fallet min dotter. Jag vill bråka och leva hel rövare så inåt helvete, men det gör jag inte. Det är, för mig, en inte helt bekväm känsla. Jag brukar oftast bara göra, oftast med tveksamma resultat. Men sen barnen ( och mannen kom) har jag lärt mig att det ibland kan löna sig att ta en djupt andetag först. Jag vill inte spä på konflikten då det handlar om de små tjejerna i slutändan. De drabbas och det är inte okej. Någonstans visar jag, med hela kroppen och uttryck, att jag inte är med på detta. Att det inte är acceptabelt och jag hoppas att min flicka ser och förstår. Jag hoppas också att jag lär henne att alla inte är lika, att vissa människor inte mår bra och att följden kan bli tveksamma ord och handlingar. Men upprepas detta, och min dotter känner sig hotad igen, då tar det hus-i-helvete!